Det nordiska ramavtalet trädde första gången i kraft den 9 augusti 1989 mellan Danmark och Norge. Finland och Sverige anslöt sig 1992 och Island år 2001.
Ramavtalet är en överenskommelse om räddningstjänstsamverkan mellan länderna och har till uppgift att vara ett tillägg till andra nordiska multi- eller bilaterala avtal inom området.
Ramavtalet möjliggör samarbete mellan ansvariga myndigheter i de nordiska länderna i syfte att underlätta erforderligt ömsesidigt bistånd vid olyckshändelser i fredstid och att påskynda insättandet av hjälpande personal och materiel. En kontaktgrupp bestående av representanter för ansvariga myndigheter i de avtalsslutande länderna träffas regelbundet för att "lämna varandera upplysningar om organisationen och behöriga myndigheter i den egna staten samt lagstiftningsåtgärder och andra viktigare förändringar av betydelse", enligt artikel 6 i avtalet. Kontaktgruppen arrangerar konferenser var tredje år.
På ett nordiskt räddningstjänstmöte i september 1983 föreslogs att man skulle formalisera samarbetet på räddningstjänstområdet mellan de nordiska länderna och en arbetsgrupp tillsattes därför. Resultatet blev att en överenskommelse borde utformas i form av ett ramavtal som skulle fungera som ett komplement till andra bi- och multilaterala avtal på området länderna emellan.
Ramavtalet blev underskrivet i Stockholm den 20 januari 1989 av regeringarna i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Överenskommelsen trädde i kraft mellan Danmark och Norge den 9 augusti 1989. Sverige och Finland kunde efter några nödvändiga lagstiftningsmässiga ändringar godkänna avtalet 1992. Island anslöt sig till avtalet under 2001.